ÖPPET ti, fre 10–18 | ons, to 10–20 | lö, sö 10–17 | ADRESS Bulevarden 40, 00120 Helsingfors | INFORMATION +358 (0)294 500 460 |
Om museet / Utställningar / Utställningsarkiv / På resa med kvinnor
 
 

PÅ RESA MED KVINNOR

Verk ur Ateneums samlingar

Konstmuseet Sinebrychoff 27.3.–10.8.2014

Utställningen berättar om kvinnliga konstnärers studie- och arbetsresor i utlandet, skildrade genom konstverk tillkomna där. På utställningen presenteras 24 kvinnliga konstnärer med verk ur konstmuseet Ateneums samlingar. Det äldsta av de utställda verken är Edla Jansson-Blommérs porträtt av Sara Wacklin från 1846 och det nyaste är Anitra Lucanders landskapsmålning från Jerusalem, målad 1960. Ur konstmuseet Sinebrychoffs samlingar visas dessutom verk av två kvinnliga konstnärer som levde och reste i Europa under slutet av 1700-talet: Gertrud Metz' Stilleben med frukter och Angelica Kauffmanns Odysseus upptäcker Akilles bland Lykomedes döttrar.

Maria Wiik (1853-1928)
I kyrkan, 1884
Konstmuseet Ateneum
Bild: Museokuva

Varför resa utomlands?

Det finländska konstlivet saknade ännu i början av 1800-talet organiserade verksamhetsformer, eftersom det inom landets gränser inte fanns tillgång till vare sig museer, konstkritiker eller konstundervisning. För att få undervisning måste man resa utomlands, i första hand till Stockholm. Bara ett fåtal av de finländska konstnärerna sökte sig till den nya rikshuvudstaden S:t Petersburg. Från Stockholm reste man via Köpenhamn vidare till Tyskland till populära destinationer som Dresden, Düsseldorf, München och i slutet av seklet även till Berlin. Från Tyskland gick resan vidare till Frankrike, Italien eller England. I Frankrike fascinerades konstnärerna framför allt av Paris, men också av Sydfrankrike och kustlandskapet i bland annat Bretagne och Normandie. I Italien gick färden via Venedig eller Milano vidare till Florens, Rom och Neapel. I England var resmålen framför allt London och konstnärskolonin St. Ives på sydkusten.

De stora bildningsresor, grand tours, som framför allt brittiska aristokrater företog i Europa på 1700-talet, var ett fenomen som på 1800-talet vann spridning även i Finland och ledde till ett ökat intresse för kulturresor. Inspirerade av utländska förebilder började medlemmar av finländska högreståndsfamiljer och det finländska borgerskapet bege sig på vidsträckta rundresor till viktiga konststäder i Europa. Syftet med resorna var inte bara nöje och rekreation, utan även bildning och personlig utveckling. En viktig förebild var den tyske skriftställaren Johann Wolfgang von Goethes (1749–1832) resa till Italien 1786–1788. Goethe skildrade sina intryck i boken Den italienska resan, som också användes som reseguide. Konstnärerna använde sig också av resehandböcker från utländska förlag, av vilka de mest kända var det tyska förlaget Baedeker och de engelska förlagen Murray och Bradshaw.

I början av 1800-talet var Rom den ledande konststaden i Europa. Det var till Rom man ville komma för att fullborda sin konstnärliga utbildning. Till södern lockades konstnärerna inte bara av museer och antika ruiner, utan också av det milda klimatet och de annorlunda ljusförhållandena. Den populäraste studieorten i mitten av seklet var Düsseldorf, men från och med 1860-talet sökte sig allt fler konstnärer till Paris. Paris var den ojämförligt populäraste konststaden på 1880-talet, men många av de konstnärer som arbetade där kom under det följande decenniet att börja intressera sig för den äldre italienska konsten, som man kunde beskåda i Venedig, Florens och Rom. Efter Tysklands enande 1871 blev Berlin det tyska konstlivets centrum. Många konstnärer lockades av den dekadenta atmosfären i sekelskiftets Berlin. Paris behöll dock sin ledande ställning till långt in på 1900-talet. Konstnärerna tillbringade ofta vintrarna utomlands och reste hem till Finland till sommaren.

En viktig orsak till att utlandsresandet blev vanligare i början av 1900-talet var ett antal nya uppfinningar som gjorde själva resandet både snabbare och enklare. Järnvägsnätet utvidgades, ångloken ersattes av el- och diesellok och ångfartygen försågs med dieselmotorer. Senare underlättades resandet ytterligare av bil- och flygtrafikens genombrott. I takt med denna utveckling började konstnärerna utsträcka sina resor till allt mer avlägsna och exotiska orter. Nya länder och städer började konkurrera med de traditionella resmålen, även om Paris med sitt livliga konstliv fortsatte att utöva en stark dragningskraft på konstnärer från alla delar av världen. De finländska konstnärernas kontakter med utländska konstcentra ökade speciellt under 1950-talet.

Ida Silfverberg (1834-1899)
Självporträtt, 1868
Konstmuseet Ateneum
Bild: Finlands Nationalgalleri / Kari Soinio
Elin Danielson-Gambogi (1861-1919)
Självporträtt, 1900
Konstmuseet Ateneum
Bild: Finlands Nationalgalleri / Kari Soinio

Kvinnornas möjligheter till konstutbildning

I Sverige och Finland betraktades konstutövning ännu under tidigt 1800-tal som en passande hobby för kvinnor i högreståndsfamiljer, men inte som ett lämpligt yrke. Inom dessa familjer förutsattes man ha råd att utbilda sina döttrar och visa intresse för konst. Mycket lite är känt om den tidens kvinnliga konstnärer, och de få kvinnor vars verk man känner till kan närmast betraktas som amatörer. I mitten av 1800-talet började konstnärsidentiteten stärkas, samtidigt som amatörmåleriet minskade. Konstnärsyrket började få högre anseende och allt fler döttrar från högreståndsfamiljer sökte sig till konstnärsbanan. Genom att kvinnor fick möjligheter till konstutbildning började antalet kvinnliga konstnärer öka från och med 1880-talet.

Flertalet kvinnor som sökte sig till konstnärsyrket var ogifta, eftersom konstnärskap betraktades som oförenligt med rollen som hustru och mor. Bara ett fåtal fortsatte att måla efter det att de hade gift sig, eftersom de sällan hade tid att arbeta ostört med en stor barnaskara att ta hand om. Många av de kvinnor som valde konstnärsbanan hade som förebild någon kvinnlig släkting som hade sysslat med målning eller teckning eller till och med arbetat som konstnär. En viktig förebild för många var 1800-talets mest kända kvinnliga konstnär, den franska konstnärinnan Rosa Bonheur (1822−1899), eftersom hon kunde försörja sig på sin konst. Ännu i början av 1900-talet var det en förutsättning för att söka till konstnärsbanan att man kom från en välbeställd familj. Även om antalet kvinnliga konstnärer ökade under loppet av 1900-talet, var det ännu på 1950-talet inte många som arbetade som fria konstnärer på heltid.

Kungliga Konstakademien i Stockholm var ända fram till 1864 avsedd huvudsakligen för män, vilket betydde att kvinnor som ville studera konst var tvungna att studera som privatelever hos en manlig konstnär. År 1864 inrättade Konstakademien en särskild kvinnoavdelning. På 1800-talet var det vid sidan av Stockholm bara i S:t Petersburg som kvinnor kunde vinna tillträde till en konstakademi. Konstakademin i Paris, École des Beaux-Arts, var helt stängd för utländska studerande ända fram till år 1897. I regel öppnades inte de officiella konstakademierna för kvinnliga studerande förrän på 1900-talet.

En del av de kvinnliga konstnärerna var osäkra på sina möjligheter att försörja sig som yrkeskonstnärer och valde därför att komplettera sin utbildning med studier i konsthantverk vid Slöjdskolan i Stockholm. Konst- och hantverksindustrin erbjöd bättre försörjningsutsikter. Slöjdskolornas kursutbud omfattade ämnen som betraktades som lämpliga för kvinnor, som bl.a. träslöjd och porslinsmålning samt xylografi, som användes vid illustrering av tidskrifter och böcker. För en del blev konstnärsbanan emellertid kort, eftersom de alltför sent hade begett sig utomlands för att studera. Många av de tidiga kvinnliga konstnärerna tog tjänst som flickskolelärare, eftersom bara ett fåtal kunde försörja sig på sin konst och läraryrket gav en säkrare utkomst.

På 1800-talet var det opassande för unga kvinnor att resa utomlands utan ressällskap. De behövde därför någon som följde med på resan som "förkläde". Ressällskapet kunde vara en släkting eller en annan kvinnlig konstnär. Under utlandsvistelserna bodde och reste de kvinnliga konstnärerna ofta tillsammans. Lämplig inkvartering kunde ordnas hos familjebekanta i utlandet eller på något av de pensionat som redan tidigare hade haft finländska gäster. Under utlandsvistelserna sökte de finländska konstnärerna ofta även kontakt med andra nordiska konstnärer. Det var lätt att umgås med dem, eftersom man kunde kommunicera på svenska. Vid sekelskiftet 1900 började de kvinnliga konstnärerna få en allt självständigare ställning.

Amélie Lundahl (1850-1914)
Bretagnsk flicka med kruka i handen, 1884
Konstmuseet Ateneum
Bild: Finlands Nationalgalleri / Hannu Aaltonen
Ester Helenius (1875-1955)
Kockar, 1924
Konstmuseet Ateneum
Bild: Finlands Nationalgalleri / Antti Kuivalainen

Konstutbildningen i Finland

När det finländska konstlivet började organisera sig i mitten av 1800-talet, var förebilden den konstföreningsrörelse som hade uppstått i Tyskland i seklets början och som snabbt hade nått även de nordiska länderna. År 1846 grundades Finska konstföreningen i Helsingfors och två år senare inrättade föreningen en egen ritskola. Det fanns också en ritskola som verkade i Åbo.

Konstföreningens ritskolor kunde från första början ta emot kvinnliga studerande, eftersom man inte använde nakenmodeller i undervisningen. Som namnet anger var ritskolorna inriktade på att lära ut färdigheter i ritning och teckning. De som ville ha undervisning i oljemåleri var tvungna att söka sig utomlands. Trots att Konstföreningens ritskola tog emot kvinnliga studerande ända från starten, var det ännu på 1870-talet många kvinnliga studerande som inte slutförde sina studier.
Konstutbildningen i Finland förändrades på ett avgörande sätt år 1872, då konstmålaren Adolf von Becker grundade en privat konstskola i Helsingfors. Förebilden för von Beckers konstskola var de privata konstakademier som han hade bekantat sig med under vistelser i Paris. I Beckers konstakademi fanns det en egen grupp för kvinnliga studerande, där man också undervisade i oljemåleri.

För utlandsresenärerna var det viktigt att också kunna finansiera sina studier. År 1858 inrättades Finska konstföreningens dukatpris, som tilldelades unga lovande konstnärer. Under de fem första åren gick de flesta av dukatprisen till kvinnliga konstnärer. Konstföreningen delade också ut olika arbets- och resestipendier. Ett av de största stipendierna var det så kallade Hovingska stipendiet, som hade inrättats av den viborgska affärsmannen och konstmecenaten Victor Hoving. Även på myndighetshåll förstod man konstens betydelse för höjandet av den nationella självkänslan. År 1863 började även senaten dela ut stipendier.

Julia Stigzelius-de Cock (1840-1923)
Sommardag i Normandie, 1879
Konstmuseet Ateneum
Bild: Finlands Nationalgalleri / Janne Tuominen

Anitra Lucander (1918-2000)
Jhalawar, Indien, 1959
Konstmuseet Ateneum
Bild: Finlands Nationalgalleri / Janne Mäkinen

Tilläggsinformation om utställningen:
FM Anne-Maria Pennonen, tel. 0294 500 272, Anne-Maria.Pennonen(at)ateneum.fi
Intendent Claudia de Brün, tel. 0294 500 461, Claudia.debrun(at)siff.fi

Uppgifter om programmet finns på www.sinebrychoffintaidemuseo.fi
Finlands Nationalgalleriets presstjänst tillhandahåller tryckfärdiga bilder för journalister: http://press.sinebrychoffintaidemuseo.fi/

Inträde: 10/8 €, gratis inträde för barn och ungdomar under 18 år
Kombinationsbiljett till Sinebrychoffs och Ateneums utställningar 18/16 €

Öppna visningar: lördagar kl. 14 på finska, första lördagen i månaden kl. 13 på svenska
Bokade visningar: bokning per telefon 0294 500 500 måndag–fredag kl. 9–15, eller e-post bokningar(at)nationalgalleriet.fi

Öppettider: tisdag, fredag 10‒18 | onsdag, torsdag 10‒20 | lördag, söndag 10‒17 | måndagar stängt
 


I samarbete med: Konstmuseet Ateneum | Gloria | Glorian Antiikki